Bob Rafelsons film från 1970 är ett stycke historia jag ständigt tycks återkomma till. Huvudrollfiguren Roberts splittrade identitet och obekväma syn på vardagen slår an en ton i filmen som håller sig lika stark från början till slut. Bob som han kallas står varken ut med hemförhållandenas högkulturella nonsensprat eller snacket som går framför TV:n i det mobila hemmet, trailerparken. Dock är han ändå den enda av flera syskon som väljer att lämna pianostudierna och en framtid med stil och klass för vanliga enkla arbeten där kroppen arbetar mer än hjärnan. Han lever tillsammans med sin flickvän (spelad av Karen Black) som helst spenderar sin tid framför spegeln ackompanjerad av sorgsna countrylåtar upprepandes på skivtallriken. Visst är hon korkad, men även hos henne finns en liten del att tycka om. Precis lika mycket som det finns i den kvinna Bob senare möter under helt andra sociala och kulturella omständigheter. Vad är det egentligen som får oss människor att gömma oss bakom sociala koder och normer? Eller är det något vi själva aldrig någonsin kommer kunna styra över. Robert och hans tillvaro är hursom en lysande skildring över den hopplöshet och uppgivenhet som man kan drabbas av då spänningarna mellan olika delar av livet blir allt för stora. Rastlösheten i all sin sanna Keurac-anda, men rotlösheten är många gånger starkare.
